Saknaden...
Slog mig att jag var i vecka 9 när mamma dog och nu i vecka 23. Jag är så glad att jag hann berätta för mamma att hon skulle bli mormor. Hon var den första som fick veta det. Fick henne att lova att inget berätta och de gjorde hon inte. Den hemligheten som hon hade lovat att behålla tog hon med sig tills hon dog. Har sagt de förrut men allt detta känns som en enda stor mardröm som jag bara vill vakna upp ur. Få vakna och bara få krama om henne igen. Skulle ge vad som helst bara jag hade fått träffa henne en sista gång. Fått säga hur mycket jag älskade henne och hur mycket hon betyder för mig, för oss. Få höra hennes röst och skratt, som gjorde att man inte kunde sluta le. Men tyvärr kan jag inte de. Kommer aldrig få se henne igen eller röra i henne.
Det som gör mest ont i mitt hjärta är att mina barn aldrig kommer få lära känna henne. Och veta vilken himla fin människa hon var. Melwin hade turen som fick ha sitt första levnadsår med henne. Få bli så älskad för mamma älskade verkligen den lilla pojken. Hon dyrkade marken han gick på och skulle gjort allt i sin makt för att han skulle ha må bra. Jag försöker berätta för han om sin mormor och visa bilder för jag vill inte att han ska glömma bort hon.
Själv är jag tom vissa dagar. Kan fortfarande inte tänka på henne utan att börja storgråta. Därför har jag byggt upp en mur runt mitt hjärta där dessa känslor inte kan komma in. Kan gå flera dag, nästan veckor innan jag tänker på henne. Kan känna mig så hemsk för de. Känner att jag bär flera maskar utåt så ingen ska se den enorma smärta som jag bär inombords. När folk frågar hur jag mår så säger jag att de är bra. Är som att jag skäms att visa att jag är i stor sorg. Och när jag väl gråter så gör jag de i min ensamhet, precis som jag gör nu så inge ska se, inte en min älskade sambo. Är de nå fel att vara ledsen. Tydligen är de det för mig, när de gäller min innersta känslor. För jag kan börja gråta hur lätt som helst inför andra om jag se filmer som är ledsamma då är de inga problem. Men att visa att jag saknar min mamma kan jag inte göra. Men NÄR ska denna smärta försvinna, NÄR ska jag börja komma till ro? Kan än känna ilska över allt detta. Kan bli förbannad på mig själv som inge fatta, eftersom jag var hos henne dagen innan grannarna hitta henne, att de var nå fel på henne. Kan bli förbanna på henne som lämnade mig såhär. Kan bli förbanna på läkarna som inte kunde rädda henne fastän de försökte. Kan bli såå jävla förbannad på han där uppe som tog henne ifrån oss. HATAR verkligen allt detta. VARFÖR fick hon inte stanna kvar hos oss.???
Om jag fick en enda önskan så skulle jag önska dig tillbaka lilla mamma.
Jag har så mycket att tacka dig för och de räcker inte ett litet liv till.
Hoppas du hörde de orden jag viskade i ditt öra innan du dog.
De orden som var " Jag älskar dig". Hoppas du tog med dig dem och de
fick dig att känna dig trygg när du lämnade jordelivet.
Saknar dig och mitt hjärta kan aldrig bli helt igen. Gud tog nått ifrån mig och
det var du. Men en vacker dag kommer jag träffa dig och då blir mitt hjärta
helt igen. Älskar dig mamma lilla och finna alltid hos mig
Åh vad fint skrivet vännen, tårarna rinner & jag förstår hur mycket din mamma verkligen betyder för dig..Mamma e ju mamma & jag förstår hur mkt du saknar henne..
Tror att du behöver visa din smärta för dina nära & kära & mest av allt din sambo..Tror inte att han skulle tycka att de e konstigt att du visar att du saknar din mamma..Tror att du behöver någon som tröstar & finns där som du kan visa att du e ledsen för..Tror att de e de enda sättet att läka gumman..Så gråt massor, för tror att dina tårar behöver komma ut så att du läker i hjärtat..
Önskar att du en dag kommer att känna att du kan gå vidare (visst man glömmer ALDRIG sin mamma) men hoppas du vet vad jag menar..
Massor med kramar gumman & vill du prata om vad som helst så finns jag här..Bara skicka ett medd på familjeliv eller så, kram igen Jenny. V :-D
( Jejja25)
